1930 var Axel Holmkvist ute och åkte båt i Stockholms skärgård. Han siktade i höjd med Dyvik mellan Åkersberga och Norrtälje en 'till salu'-skylt. Det var sågverket i Dyvik och tillhörande herrgård som var till salu. Sågverket hade gått i konkurs och Handelsbanken förvaltade ägorna tills köpare var funnen. Axel var driftig och startade nya verksamheter i lokalerna som t.ex. tillverkning av spik, skottkärror, parkbänkar mm. Han hittade också ett för tiden nytt byggnadsmaterial, sammanpressad sågspån, som såldes som en några centimeter tjock platta. Sedan gav han sig in i karosseribranschen. Axel jobbade i firman ända till sin död 1964, 84 år gammal. Göran Holmkvist, född 1930 och ett av åtta barn till Axel Holmkvist, tog över efter faderns bortgång. Göran drev företaget fram till 1972 då det lades ner. Företaget Ullvik, som tillverkade flytvästar, köpte lokalerna.

Som karosserifabrik tillverkade man nyttofordon till bl.a. GB-glass, Stockholmsbagar'n, Alfort & Kronholm och SJ. GB-glass skulle ha skåpbilar som höll kyla. Till detta ändamål tog man in ett franskt isoleringsmaterial som inte drog åt sig fukt. När detaljerna kring materialet och dess montering skulle klargöras besöktes det franska företaget. Med sig hade man den finska verkmästaren som jobbade på Dyvik för att han skulle rådgöra med verkmästaren på det franska företaget. Maja Holmkvist, fru till Göran Holmkvist, skulle översätta. Det blev alldeles för mycket tekniska termer som inte klarades av att översättas. Dock visade det sig snart att, trots språkförbistringen, förstod de båda verkmästarna varandra.
Den svenska marinen var också intresserad av detta material. Hyddor med hemlig, känslig radioutrustning inreddes med materialet. När en hydda var klar hämtades den med helikopter. De var väldigt noga med att inget om konstruktionen fick komma ut och hamna i fel händer.

Alfort & Kronholm, som var en färgfirma, ville ha stora skåp. Till SJ byggde man rastkojor. Från Scania Vabis kom färdiga bilar som skulle inredas. En schejk beställde en Scania Vabis, lyxutrustad för ökensafari. Bilen stod utställd i Paris 1959 innan vidare transport till varmare breddgrader. Svenska socialdemokratiska kvinnoförbundet beställde en buss som skulle inredas för sexualupplysning. Bussen skulle fara runt i Pakistan och utbilda pakistanska kvinnor i sexualkunskap. Utanpå bussen skulle det stå en text på det inhemska språket. En mall togs fram och texten målades. När delegaterna från Pakistan besökte firman uppstod munterhet. Texten hade målats upp och ner! Bussen kom aldrig in i Pakistan utan blev stående i hamnen. Pakistanska myndigheter tillät inte sexualkunskap innanför landets gränser.
Ett annat kvinnoförbund ville inte vara sämre och beställde också de en buss med samma syfte, dock skulle denna gå i Afrika. Det var viktigt att tyget till skynket som avskärmade olika delar av bussen var ogenomskinligt. Göran for iväg och inhandlade ett vackert blått tyg. När delegaterna från Afrika synade den färdiga bussen på fabriken var allt bra utom tyget. Det skulle termiterna äta upp. Så kom det sig att Maja fick två nya klänningar i vackert blått tyg.

På Dyvik förstärkte man också redan tillverkade hytter från utlandet. Mercedes var ett av de märken som inte klarade av svenska krav på hållfasthet. Karosseriverksamheten mynnade på 60-talet ut i båtbyggnad. Norska 'smuggler'-båtar togs in som halvfabrikat och färdigställdes i fabriken. Verksamheten blev allt mer olönsam, lokalerna vara dyra att värma upp, och verksamheten upphörde alltså 1972. Lokalerna finns kvar än idag och tjänstgör som marina.

Ett stort tack till Maja Holmkvist som bistått med bilder och minnen. Även ett tack till Göran Gross som har lånat ut historiska foton.

Publicerad 2001-10-23