Omkring år 1870 byggde Oskar Jakobsson en bysmedja dit bönderna kom för att få sina hästar skodda och åkdonen reparerade. Därmed lades grunden till Vagnfabriken i Skaftekulla utanför Västervik. År 1899 gjorde Hjalmar Weitér sin entré i företaget som då hade vuxit till att omfatta även en snickarverkstad med vagnmakeri. Arbetstyrkan uppgick då till 10 man. På en utställning i Norrköping 1906 deltog Skaftekullafirman och det visade sig vara god reklam, beställningarna kom i rask takt som synbart resultat. År 1914 tillkom Erik Andersson och ledningstrion Oskar, Hjalmar och Erik drev företaget fram till 1921 då Oskar Jakobsson avled. Därefter övertog paret Andersson - Weiter firman.

Det första bilkaroseriet byggdes på en Ford 1923. I slutet av 20-talet fick man Ostermans i Stockholm som kund, en av Skaftekulla Vagnfabriks bästa kunder. Det första tippflaket leverades 1936 till Hjalmar Manfred, Hummelstad. Ända in på 40-talet reparerade man arbetsvagnar, lade på nya hjulringar och smidde plogbillar till bönderna i trakten.

Klemming Nilsson som arbetade på Skaftekulla i 34 år kan berätta om arbetet på fabriken.

" Vi byggde karosser på Volvos duettchassi till b.la. Televerket och Vattenfall. Vattenfalls bilar hade inget egentligt flak utan en godslåda med en presenning över. Skåpbilar byggdes till charkuterierna och till bagerierna. Chassierna hämtades på Motala järnvägsstation och kördes som de var till fabriken. Vi använde en låda att sitta på och chassierna kördes på detta vis även vintertid. Jag började arbeta på fabriken 1934 och då hade vi ingen svets. Den galvade plåten spikades på träramen och skarvarna tennades. -35 fick vi vår första gassvets. "


Allt eftersom verksamheten växte, utökades verkstadlokalernas yta. När man i början på 40-talet ånyo stod i begrepp att utvidga fanns ingen annan möjlighet än att placera en nybyggnad på andra sidan vägen. I och med tillkomsten av den nya lokalen som inreddes till måleri-, plåtslageri- och sammansättningsverkstad kunde arbetstyrkan ökas till omkring 20 man. I början på 40-talet ombildades också firman till aktiebolag med många av de anställda som delägare. Tillverkningen utökades, bl.a. levererades brödbilar till Karl Petterssons Bageri, Västervik och Asta Pettersson, Ankarsrum. Fiskbilar levererades till Konsum och charkuteribilar till Ö.A.F. När borgarbrandkårerna bildades levererades brandbilar till Gamleby, Ankarsrum, Blackstad, Locknevi, Kristdala. Man hade till och med beställningar uppifrån Långsele. Så kom kriget då man monterade gengasaggregat till bl.a. Söderlind & Nordenberg i Västervik. Det fanns varken bensin eller däck så chassierna levererades med träringar på fälgarna. Under dessa hårda tider tillverkades små barnkärror som utfyllnad. De emballerades och kördes till stationen i Almvik för vidare befordran ut i landet.


Ur de gamla protokollen står att läsa om många decenniers verksamhet.

- I den s k Slättvillan fanns 4 lägenheter, i juni 1942 beslutade man att hyran per år och lägenhet skulle höjas till 250 kr. Eventuellt överbliven ved, som därtill är lämplig, skall uppsågas till gengasved.

- I juni 1943 höjdes timlönen från 1 kr till 1.10 kr per timme.

- 1946 diskuterades inköp av den närbelägna fastigheten Grönäng, men priset på 16 000 kr som begärdes ansågs för högt, varför det inte blev någon affär. Samma år anställdes Carl Löfström som verkmästare med en årslön av 5 000 kr. Man beslutade också att samtliga anställda skulle få fri läkarundersökning årligen.

- 1947 beslutade man att inköpa den elsvets som företaget hade på prov sedan en tid. Samma år övergick aktiemajoriteten till familjeföretaget Pauli Andersson med sönerna Folke och Torsten Andersson. I okt -47 beslöt man enligt protokoll, att smides- och plåtarbetarna skall av företaget erhålla två par överdragsbyxor per år samt att man skulle inköpa en spånfläkt med motor till ett pris av 530 kr netto.
Samtliga anställda bjöds på luciakaffe i tidig morgonstund, innan jobbet började.

- sept 1949. På grund av den stora ordertillgången beslöt man att i ortspressen annonsera efter yrkeskunniga karosseriarbetare. Man tillverkade brandbilskarosser, från 2- till 15-sitsiga förarhytter samt en sovhytt med dubbla sovplatser för långtradare. Lastflak byggdes för alla ändamål, stil och kvalitet till lägsta pris. Allt enligt ett läskpapper med reklamtryck från de här åren. Man hade tapetserarverkstad med egen anställd tapetserare, arbetsstyrkan var nu som störst 25-30 man.

- 1951ödelades den röda träbyggnaden med snickeriverkstad och virkeslager i en brand. Då bolagets egendom var försäkrad till sitt fulla värde beslutade man redan i augusti samma år att en ny fabriksbyggnad skulle uppföras på samma sida som den nyare vita byggnaden. Beslutades att av Pauli Andersson inköpa erforderlig tomt till ett pris av 3 kr per kvadratmeter och att tomten skulle uttagas av lantmätare.

- Vid bolagsstämma i april 1954 erinrade ordförande om bolagets stiftare och styrelseledamot Hjalmar Weiters bortgång och uttalade bolagets tacksamhet för det arbete han utfört i bolagets tjänst.

- 1955 beslutade man att installera utsugningsfläkt i målarverkstaden för att uppfylla yrkesinspektionens krav.

Hittills hade man byggt karosserna av trä och plåtslagit dem, men i slutet av 50-talet kom en ny lag som innebar att man måste skaffa pressade detaljer och det skulle bli för kostsamt för en mindre rörelse som Skaftekulla Vagnfabrik. Man beslutade att tillverka byggnadssnickerier som komplement till karosserierna. En sådan omläggning krävde större kapital varför man beslöt göra en framställning till Hallingebergs kommun om ett lån för ändamålet. Den kommunala borgen avslogs emellertid. Man tillverkade köksinredningar, dörrar och fönster och s.k. engelska dörrar för export.

Sedan mitten av 60-talet har Skaftekulla Vagnfabrik genomgått många skiftande öden. Fram till 1969 innehades företaget av K. P. Frisk, Gamleby som förvärvat fabriksfastigheterna med maskiner och inventarier och under några år fortsatte driften av det då snart hundraåriga företaget. På 70-talet lades verksamheten vid Vagnfabriken ner, inventarierna försåldes på offentlig auktion och under några år hyrdes de tomma lokalerna av socialstyrelsen till beredskapsförråd. Där fanns sängar, spisar och grejor av alla de slag så att man i händelse av ofred skulle kunna upprätta beredskapssjukhus i olika delar av norra länet. Sommaren 1977 fick Skaftekulla Vagnfabrik nya ägare. Det var Börje och Roy Andersson Brabo-hus AB som tillverkade monteringsfärdiga trähus. Hösten 78 övergick företaget till Villy Retzman som bedrev entreprenadverksamhet. Det var lager, förråd och verkstad i större delen av lokalerna. I lokalerna fanns också smeden Kay Jönsson som tillverkade ankare som såldes över hela Europa. Han utförde även legotillverkning och tekniska detaljer för Dental. Fabriksbyggnaden finns kvar än i dag.

Information om Skaftekulla Vagnfabrik är hämtad ur Karin Anderssons redogörelse i boken Hallingebergsboken från 1989. Ett stort tack till Klemming Nilsson som tog sig tid att berätta om svunna tider.

Publicerad 2003-02-04